Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.
Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars gosse!
Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på »Mässingsstången».
Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.
En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.
Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.
Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra, lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.
Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är det?