— Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte vara dum.
— Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam. Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla — god natt!
Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige lotsen.
En timma ombord.
Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!
Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var mycket starkt — och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och 162 kajutan stodo blommor i ring kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården bredvid en kvinna. Vi började tala — jag minns inte på vad språk! — Det blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte. Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former. Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam, att klockan hoppade ur västfickan. — Till sist föll jag ned på durken och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand — alltid den vita handen! Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit hand hällde i mig whisky — o, vad det var ljuvt! — även whisky kan vara ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar! Detta återgav mig besinningen.
Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken, petar upp en inskuren järnring och öppnar 163 en lucka; där nedsticker han en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen. Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser, som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring för mig!
I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll vid mina fötter på konstapelns ansikte.