Jag gick fram till mannen.
— God afton, kapten! Hur gick det?
— Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!
— Vad fick han?
— Två år!
— Ja, men jag går till högre rätt!
— Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!
— Men mitt försvar!
— Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som förmildrande omständigheter, men den andra! — Ni hade ju orätt i varenda punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag förlorade allt mitt, som jag hade med mig. 160 De beskyllningar ni utkastade mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit munnen!
Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?