— Karaktär?

— Marinmålare.

Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som bragte dem till tystnad. Det var lagen, som gav mig rätt att tala och befallde dem att tiga.

Jag började med ett: Mina herrar!

Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.

I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn — lotsens hustru hade nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen, kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en 157 Långholmare. Jag lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen insomnia eller sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.

Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen. Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften. Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke 158 logga, behöver icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske — nu eller aldrig!

— Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover, sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid slog jag näven i bordet så det rungade.

Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.

Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag skulle upptäcka brodern och få veta utgången. — Förgäves! Då gick jag till »Freden», 159 för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra någon människa något ont. —