En söndag, den sista som jag vistades i Saint-Louis-skärselden, sitter jag vid fönstret och iakttar vad som försiggår nere på gården. De två tjuvarne promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem allt emellanåt och se så lyckliga ut, när de värma sig vid den kärlek, som underblåsts av deras olyckor.

Min egen ensamhet vilar tungt på mig, jag förbannar mitt öde, som jag finner orättvist, i det jag glömmer att mitt brott överträffar deras i nedrighet.

Postbudet kommer med ett brev från min hustru. Det är isande kyligt; min framgång har sårat henne och hon låtsas ej tro därpå, då hon nämligen rådfrågat en yrkeskemist; hon tillfogar goda råd angående det 18 farliga i illusioner, som kunna leda till hjärnkriser. För övrigt, vad vinner jag väl med allt detta? Kan jag föda en familj med min kemi?

Återigen detta alternativ: kärlek eller vetenskap! Utan att tveka krossar jag henne med ett sista avskedsbrev.

På aftonen tar jag mig en promenad i det dystra kvarteret och passerar Saint-Martin-kanalen, vilken är svart som en grav och tyckes enkom gjord att dränka sig uti. Jag stannar vid hörnen av rue Alibert. Varför Alibert? Vem är han? Var det ej så att den grafit, som kemisten funnit i mitt svavelprov, kallades Alibert-grafit? . . . Än sedan? Det är narraktigt, men jag kan ej hjälpa att intrycket av någonting oförklarligt dröjer kvar i mitt sinne. Vidare rue Dieu. Varföre Gud, då han är avskaffad av republiken, som har ägnat Pantheon åt en annan bestämmelse än dess ursprungliga . . . Rue Beaurepaire. Just ett »vackert tillhåll» för missdådare . . . Rue de Bondy . . . Ledes jag av en demon? . . . Jag slutar att läsa gatskyltarna; går vilse, försöker vända om samma väg utan att dock finna den, ryggar tillbaka inför ett ofantligt skjul, som stinker av rått kött och unkna grönsaker, i synnerhet surkål . . . Misstänkta figurer snudda förbi mig och låta plumpa ord falla . . . jag är rädd för det okända, viker av åt höger, åt vänster, råkar in i en smutsig återvändsgränd, som tyckes vara hemvist för sopor, laster och brott. Gatnymfer spärra vägen för mig, ligapojkar flina åt mig. Scenen från julkalaset upprepas: Væ soli! Vem är det, som ställer i ordning dessa försåt för mig så fort jag lösgör mig från världen och människorna? Det är någon, som har 19 låtit mig falla i denna snara! Var finns han, så att jag kan få brottas med honom? . . .

Ett regn blandat med snöslask faller just som jag börjar springa . . . i bakgrunden av en kort gata tecknar sig mot himlavalvet en svart port, ofantligt stor, ett verk av cykloper, en port utan något palats till, vilken öppnar sig åt ett hav av ljus . . . Jag frågar en polisbetjänt var jag befinner mig.

— Porte Saint-Martin, min herre.

Med några få steg är jag ute på de stora boulevarderna och går nedför dem. Teateruret anger att klockan är en kvart över sex. Just absinttimmen, och vännerna vänta som vanligt i café Napolitain. Jag fortsätter dit ned med påskyndade steg och glömmer sjukhuset, grämelsen, fattigdomen. Men utanför café du Cardinal råkar jag stöta mot ett bord, vid vilket en herre sitter. Jag känner honom endast till namnet, men han känner mig, och i en sekund ha hans ögon sagt mig: Ni här? Ni ligger alltså inte på sjukhus? Det var således bara prat, den där historien!

Och jag känner på mig att denne man är en av mina okända välgörare, att han tecknat bidrag åt mig och att jag är en tiggare, som ej har rättighet att gå på kaféer. Tiggare! Det är rätta ordet; det ringer i öronen på mig och jagar upp på mina kinder en brännande rodnad, skammens, förödmjukelsens och raseriets rodnad!