Tänka sig, att sex veckor förut satt jag här vid borden; min teaterdirektör lät bjuda sig av mig och tilltalade mig med käre mästare; tidningsmän ävlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig äran att få 20 sälja mitt porträtt. Och nu: tiggare, en brännmärkt man, utstött ur folks umgänge!
Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag utefter boulevarden som en nattsvärmare och drar mig tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här stänger jag in mig på mitt rum; här är mitt hem.
Då jag reflekterar över mitt öde, märker jag den osynliga handen, som tuktar mig, med spöslag driver mig fram mot ett mål, som jag ännu icke kan gissa mig till. Han skänker mig ära på samma gång han vägrar mig en hedrad ställning i världen; han förödmjukar mig i det han upphöjer mig, kröker mig i stoftet för att lyfta min själ.
Då uppdyker åter hos mig den föreställningen att försynen har bestämt mig för en mission här i världen och att det är uppfostran därtill som på detta vis tager sin början.
I februari lämnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat bli botad men kurerad för världens frestelser. Vid skilsmässan hade jag velat kyssa handen på vår goda moder, som utan något predikande lärt mig korsets väg, men en känsla av vördnad, liksom för något, som ej får vanhelgas, höll mig tillbaka.
Må hon i andanom emottaga denna gärd av tacksamhet från en vilsegången främling, som nu dväljes undangömd i ett fjärrbeläget land.