Ludvig den helige gör mig bekant med
salig Orfila.
I en anspråkslös möblerad lägenhet, som jag hyrt mig, fullföljer jag mina kemiska arbeten vintern ut, stannande hemma ända till aftonen, då jag går att äta middag på ett crémerie där konstnärer av flera olika nationaliteter ha bildat ett kotteri. Efter middagen besöker jag den familj, som jag den där gången gav återbud i ett ögonblick av rigorism. Hela kretsen av anarkistiska konstnärer träffas där, och jag känner mig dömd att utstå allt det jag hade velat slippa se och höra: ogenerade seder, löslig moral, gudlöshet med berått mod. Där finnes samlad mycken talang, oändligt mycken kvickhet, en bland dem har en verkligt genialisk naturbegåvning och har skaffat sig ett ansett namn.
Hur som helst är man som en familj där, man håller av mig, och jag är dem tack skyldig, så att jag gör mig blind och döv inför deras små privata affärer, som ej angå mig.
Ifall det hade varit oberättigat högmod, som kommit mig att undvika dessa människor, skulle straffet varit väl avvägt, men i detta fall, där min tillbakadragenhet härflöt ur en strävan att rena min individualitet, att förädla min personlighet i ett 22 ensligt levernes självprövning, förstår jag icke försynens tillvägagångssätt, enär mitt skaplynne är mjukt och gärna anpassar sig efter omgivningen av pur umgängessamhet och fruktan för att vara otacksam. Utesluten ur societeten på grund av min ynkliga och skandalösa fattigdom, var jag lycklig att finna en tillflyktsort under de långa vinterkvällarne, ehuru den mycket fria samtalstonen sårade mig i hjärtat.
Efter upptäckten av den osynliga handen, som styr mina fjät på den skrovliga stigen, känner jag mig icke längre ensam, och jag vakar med sträng uppmärksamhet över mina handlingar och ord utan att dock alltid lyckas. Men så snart jag syndat, gripes jag genast på bar gärning, och straffet infinner sig med en noggrannhet och ett raffinemang, som ej lämnar något tvivel övrigt angående mellankomsten av en makt, vilken tuktar för att förbättra. Den okände har blivit för mig en personlig bekantskap, som jag talar till och tackar, begär råd av. Stundtals föreställer jag honom som min tjänsteande, motsvarande Sokrates’ daimon; och medvetandet av att äga de okändas stöd återskänker mig en energi och en förtröstan, som egga mig till bemödanden sådana som jag ej förr varit mäktig av.
Bankrutt i sällskapslivet, lever jag upp på nytt i en annan värld, dit ingen kan följa mig. Händelser, som förr saknat betydelse, draga nu min uppmärksamhet till sig, nattens drömmar ikläda sig formen av förutsägelser, jag betraktar mig som hädangången, och mitt liv förflyter i en ny sfär.
Sedan jag nu bevisat förekomsten av kolämne i svavlet, återstår för mig att uppvisa väte och syre, som enligt analogi förmodligen skola finnas däri.