Två månader förflyta under beräkningar och begrundan, men de för experiment erforderliga apparaterna felas mig. En vän råder mig att gå till det analytiska laboratoriet vid Sorbonne, som står öppet även för främlingar. I min folkskygghet vågar jag ej tänka därpå, så att mina arbeten avstanna och ett ögonblicks vila uppstår. Dock, en vacker vårmorgon stiger jag upp vid gott lynne, går utför rue de la Grande Chaumière och når rue de Fleurus, som öppnar sig till Luxembourgträdgården. Den lilla vackra gatan ligger där tyst, den stora kastanjeallén är lysande grön, bred och rak som en rännarbana, med Davids kolonn ställd mitt i bakgrunden som en målsten, och i fjärran höjande sig över det andra och snuddande vid molnen Pantheons kupol med det gyllene korset överst.
Jag stannar hänryckt över den symboliska åsynen, men då jag drager blicken därifrån varseblir jag till höger om mig en färgeriskylt vid rue de Fleurus. Sannerligen! visionens verklighet är oförneklig. Målade på butikfönstret finner jag initialbokstäverna till mitt namn: A. S. svävande på ett vitt silvermoln och där ovan en regnbåge. Omen accipio i det jag påminner mig ett ställe i Genesis:
»Min båge har jag satt i skyn, och han skall vara tecknet till ett förbund mellan mig och jorden.»
Jag går icke längre på marken, jag simmar i luften, och med bevingade steg träder jag in i trädgården, där det ej finns någon människa. I denna 24 tidiga morgontimme är parken min, rosengården tillhör mig, jag känner alla mina blommor på rabatterna, chrysanthemumarterna, järnörterna, begonierna.
Inkommen på rännarbanan uppnår jag målstenen, går ut genom gallerporten åt rue Soufflot, vänder åt boulevard Saint-Michel till, stannar framför Blanchards öppna antikvariska boklåda, tager utan att tänka därpå en gammal kemi av Orfila, slår upp den på måfå och läser: »Svavlet har blivit intaget under de enkla ämnena. Davys och den yngre Berthollets sinnrika experiment synas dock bevisa, att det håller väte, syre och en särskild bas, som man ännu icke lyckats isolera.»
Man kan tänka sig vilken hänryckning av snart sagt religiös art, som fattade mig inför en sådan nästan underbar avslöjning. Davy och Berthollet hade uppvisat syre och väte, jag kolämne. Det tillkom således mig att giva svavlets formel.
Några dagar senare var jag inskriven i naturvetenskapliga fakulteten vid (Ludvig den heliges!) Sorbonne med rättighet att arbeta i analytiska laboratoriet.
Den morgon jag begav mig till Sorbonne var för mig liksom en högtidsfest. Ehuru jag ej närde några illusioner angående möjligheten att övertyga professorerna, vilka hade mottagit mig med den kyliga artighet man visar främlingen, som tränger sig in, erfor jag en mild och lugn glädje, varur jag hämtade ett mod likt martyrens, då han tar upp striden mot en mängd fiender, ty för mig vid min ålder var ungdomen den naturliga fienden. 25
Anländ till platsen för den lilla kyrkan, som hör till Sorbonne, finner jag porten öppen och går in utan att egentligen veta varför. Den heliga modern och barnet hälsa mig med ett milt leende; den korsfäste, obegriplig som alltid, lämnar mig kall.