Min nya bekantskap, Ludvig den helige, de eländes och pestsmittades vän, låter presentera unga teologer för sig. — Är den helige Ludvig månne min skyddspatron, min goda ängel, som drev mig till lasarettet för att gå igenom ångestens eld innan jag skulle vinna vanhederns och föraktets törnekrona . . . är det han som skickade mig till Blanchards boklåda, och som drog mig hit?
Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.
Vid åsynen av votivskänkerna för lycklig utgång av examina avlägger jag det högtidliga löftet, att jag i händelse av framgång ej någonsin skall emottaga förtjänstens världsliga utmärkelsetecken.
Klockan slår, jag går gatlopp mellan rader av obarmhärtiga ungdomar, som bespotta mig, på förhand underrättade om den chimäriska uppgift jag satt mig före.
Omkring två veckor ha förflutit, och jag har erhållit oomtvistliga bevis på att svavel är en ternär förening, sammansatt av kolämne, syre och väte.[A] 26
Jag frambär min tack till laboratoriets föreståndare, som låtsar icke intressera sig för mina angelägenheter, och jag lämnar denna nya skärseld med en outsäglig invärtes glädje.
Jag tar min morgonpromenad på Montparnassekyrkogården så ofta jag icke besöker Luxembourgträdgården. Några dagar efter det jag slutat min undersökning vid Sorbonne, får jag nära den öppna runda platsen på kyrkogården syn på ett gravmonument av klassisk skönhet. En vit marmormedaljong återgiver de ädla dragen av en vis åldring, som inskriften på sockeln presenterar för mig såsom — Orfila, kemist, toxikolog. Det var min beskyddande vän, som sedermera mången gång har väglett mig genom de kemiska operationernas labyrint.
En vecka efteråt, när jag gick utför rue d’Assas, tvärstannade jag framför ett hus med klosterlikt utseende. En stor skylt gav mig upplysning om byggnadens bestämmelse: Hotell Orfila.