Intet svar!
Gott: jag ödmjukar mig inför den Evige, som har täckts ödmjuka sig inför sin tjänare. Men böja knä för folket och de mäktige? Aldrig!
På aftonen mottog min goda mor mig på ett sätt som ännu är mig gåtfullt. Hon betraktar mig i smyg, med en rannsakande blick som om hon ville utröna vilket intryck den majestätiska tilldragelsen har gjort.
— Hörde du?
— Ja! Det är egendomligt, åskan vintertid.
Åtminstone har hon slutat att tro mig vara en fördömd!