XII.
Helvetet lössläppt.
Emellertid, och för att bringa oreda i de riktiga föreställningarna om arten av den hemlighetsfulla sjukdom, som drabbat mig, utsprider ett nummer av »L’Evénement» nedanstående notis:
»Den olycklige Strindberg, som kom hit till Paris med sitt kvinnohat, blev snart nog tvungen att ge sig av. Och sedan dess tiga hans likar, skräckslagna inför kvinnodömets fana.» — »De vilja ej undergå samma öde som Orfevs, på vilken de tragiska bacchanterna sleto huvudet från kroppen . . .»
Det var alltså sant, att man hade lagt ut en snara där jag bodde vid rue de la Clef, och att detta mordförsök medförde som följder den sjuklighet, vars symptom ännu yppade sig. Och dessa kvinnor! Tydligen på grund av min artikel om de feministiska tavlorna av min kvinnodyrkande danske vän. Äntligen ett faktum, en påtaglig verklighet som befriar mig från alla de förskräckliga farhågorna för en sinnessjukdom.
Jag skyndade till min mor med den goda nyheten: se nu här att jag inte är galen! 169
— Nej, du är inte rubbad, bara sjuk, och läkaren råder dig att ta kroppsövningar, till exempel att hugga ved . . .
— Är det bra för kvinnorna, eller tvärtom?
Vi skiljas med denna alltför skarpa replik. Jag hade glömt att ett kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till mannen.