»Andra andar försöka intala mig motsatsen mot vad läroandarne sagt mig. Dessa motsägelseandar hade på jorden varit människor, förvista ur samhället på grund av sin brottslighet. Man känner deras annalkande på en fladdrande låga, som tyckes sänka sig framför ens ansikte; de taga plats nedanför ryggen på människan, varifrån de låta sig förnimmas åt lemmarna till.»

(Dylika fladderlågor eller gnistor ha visat sig för mig två gånger, och alltid i upproriska stunder, då jag förkastade allting såsom tomma drömmar.)

»De predika att man icke skall sätta tro till vad läroandarne ha sagt i överensstämmelse med änglarne, och att man icke skall lämpa sin vandel efter den undervisning man åtnjutit av dem, utan leva i allsköns självsvåld och frihet, efter eget behag; vanligen infinna de sig när de andra försvunnit; 187 människorna känna vad de gå för och bry sig föga om dem, men lära sig dock därigenom vad det goda och det onda är, ty man förvärvar kännedom om det godas beskaffenhet genom dess motsats; och varje begrepp eller idé om en sak bildas genom reflexion, som går ut på åtskillnader, hämtade från motsatser, vilka skärskådas på olika sätt och ur olika synpunkter.»

Läsaren torde erinra sig de människoansikten, liknande antika marmorskulpturer, som jag såg bildade av mitt vita örngottsvar i hotell Orfila. Därom säger Swedenborg:

»Två kännemärken yppa för dem, att de (andarne) äro hos en människa; det ena är en gammal man med vitt ansikte; detta tecken förkunnar för dem, att de alltid böra säga sanningen och endast göra det rätta . . . Jag har själv sett detta antika människohuvud . . . Skinande vita och mycket sköna anleten, i vilka på en gång redlighet och blygsamhet framstråla.»

(För att icke göra läsaren rädd har jag med flit dolt, att allt det jag här ovan citerat har avseende på inbyggarna å planeten Jupiter. Döm om min överraskning då jag en dag i våras fick i handen en tidskrift, som återgav Swedenborgs hus på planeten Jupiter, ritat av Victorien Sardou. Till en början: varför just Jupiter? Vilket säreget sammanträffande! Och har franska scenens lagerkrönte mästare lagt märke till att vänstra fasaden, betraktad på tillräckligt avstånd, bildar ett antikt människoansikte? Detta ansikte liknar mitt örngottsvars! Men på Sardous teckning finns det flere människosilhuetter, danade av konturerna. Har månne 188 mästarens hand förts av en annan hand, så att han har givit oss mer än han medvetet haft klart för sig?)

Var har Swedenborg sett dessa helveten och dessa himlar? Är det visioner, intuitioner, inspirationer? Jag vet knappast, men motsvarigheten mellan hans helvete och Dantes samt grekisk-romerska och germanska mytologiernas gör mig böjd för att tro, det makterna alltid betjänat sig av i det närmaste överensstämmande medel för sina avsikters förverkligande. Och makternas avsikter? Människotypens fullkomnande, framalstrandet av den överlägsna människan, der Übermensch, insatt i sin värdighet av Nietzsche, detta tuktospö, som i förtid blev utslitet och kastat på elden.

Det ondas problem uppställer sig då åter, och Taines sedliga indifferentism faller till jorden inför de nya kraven.

Demonerna följa som en konsekvens därav. Vad äro demonerna för något? Så snart som vi ha erkänt odödligheten, äro de döda ingenting annat än överlevande, som fortsätta sina förbindelser med de levande. De onda genierna äro följaktligen icke elaka, eftersom deras mål är ett gott, och det vore bättre att använda Swedenborgs ord, tuktoandar, för att avlägsna fruktan och förtvivlan.