Djävulen som autonom personlighet och jämlike med Gud torde ej finnas till, och den ondes oförnekliga uppenbarelser i traditionell gestalt torde vara endast en skräckbild, frammanad av försynen, den 189 enda och goda, som förfogar över en omätlig tjänarskara, sammansatt av hädangångna.
Trösten eder därför, och våren stolta över den nåd som beviljas eder, I alle som ären bedrövade och hemsökens av sömnlöshet, maran, syner, ångest och hjärtklappning! Numen adest! Gud vill hava er!
XV.
Vedermödor.
Sålunda internerad i denna lilla musernas stad utan förhoppning att slippa ut, genomkämpar jag det fruktansvärda slaget mot fienden, mitt själv.
Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om framtiden i händelse av återfall. Swedenborg har, genom att upplysa mig angående rätta beskaffenheten av de fasor som tillstött under sista året, befriat mig från elektrikerna, svartkonstnärerna, förgörarne, de avundsamma guldmakarne, och angående den befarade galenskapen. Han har anvisat mig den enda vägen till räddning: att söka demonerna i deras hålor, inom mig själv, och att döda dem genom . . . ånger. Balzac har såsom profetens adjutant lärt mig i sin Séraphita att »samvetskvalet är en vanmäktig känsla hos den, som kommer att åter beträda förvillelsens väg. Ångern ensam är en styrka, den gör ett avgörande slut på allt.»
Alltså ångern! Men är det icke att jäva försynen, som hade utkorat mig till sitt plågoris; är det icke att säga till makterna: I haven illa lett mina öden; I haven låtit mig födas med en kallelse till 191 att bestraffa, att kullslå avgudabilder, att anstifta uppror, och sedan undandragen I mig ert beskydd och låten mig stå där till ett åtlöje och återkalla vad jag förkunnat. Krypa till korset, göra avbön! Det är för galet med en sådan circulus vitiosus! vilken jag för resten har förutsett i mitt tjugonde år, då jag diktade mitt skådespel Mäster Olof, som blivit mitt eget livs tragedi. Vad tjänar det till att ha framsläpat en mödosam tillvaro under trettio år för att genom erfarenheter vinna det, som jag i förväg hade fattat i begrepp? I min ungdom var jag en uppriktigt troende, och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att I inom tio år skolen vederlägga religionen.
Frestas man icke tro, att gudarne skämta med oss dödliga, och att det är därför som vi medvetna spefåglar kunna skratta i de plågsammaste ögonblicken av vårt liv!