Världskvarnen. Guds kvarn, det är två uttryck som kommit i omlopp.
Han I hört den där susningen i öronen, vilken liknar bullret från en vattenkvarn?
Han I märkt under tystnaden nattetid eller till och med på ljusa dagen, huru minnena från ert förflutna liv återuppväckta röra på sig, ett i sänder eller gruppvis. Alla felsteg som du begått, alla förbrytelser, alla dumheter; de jaga upp blodet i örsnibbarna på dig, kallsvetten i håret, rysning utefter ryggraden. Du återupplever ditt genomlevda liv ända från födelsen till den dag som inne är; du lider ännu en gång alla genomlidna lidanden, du sväljer alla de kalkar du så ofta tömt till dräggen; du korsfäster ditt skelett när det icke mer finnes något kött att korsfästa; du bränner å båle din själ, när hjärtat är lagt i aska.
Du känner till detta?
Det är Herrens kvarn, som mal långsamt, men mal fint — och svart! Du är upplöst i stoft, och du tror att det är slut med dig. Nej då, det skall börja om igen, och man låter dig åter gå igenom kvarnen! Känn dig lycklig! Det är helvetet här på jorden, erkänt av Luther, vilken skattar såsom en särskild nåd att varda pulvriserad på denna sidan om empyrén.
Känn dig lycklig, och var tacksam därtill!
Vad är att göra? Ödmjuka sig!
Men ödmjukar du dig inför människor, skall deras högmod väckas därav, enär de då tro sig 194 vara bättre än du, huru stor än deras brottslighet må vara.