Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar!
Bed! Vad? Vilja tillvälla sig rätt att tumma på den Eviges vilja och rådslut, att på inställsamhetens och kryperiets väg få honom att ändra dem!
Jag söker Gud, men finner djävulen. Det är vad som vederfarits mig.
Jag har gjort bot, jag har bättrat mig, och så snart jag börjat omsula min själ, måste jag å nyo sätta på en lapp. Sätt dit nya klackar, och ovanlädret spricker. Det är att immerfort börja om på nytt.
Jag lägger bort starka drycker och kommer hem nykter vid niotiden på aftonen för att förtära mitt glas mjölk. Rummet är fullproppat med alla slags demoner, som rycka mig ur sängen och kväva mig under täcket. Om jag går hem rusig omkring midnatt, somnar jag in som en ängel och vaknar kry som en liten gud, med krafter att arbeta som en galärslav.
Jag undviker kvinnor, och osunda drömmar komma över mig om natten.
Jag vänjer mig vid att tänka idel gott om mina vänner; jag anförtror dem mina hemligheter, mina pengar; och jag blir bedragen. Då jag förtörnas över en trolöshet, är det alltid jag som får uppbära straffet.
Jag försöker att älska människorna i klump; jag gör mig blind för deras fel, och med en gränslös långmodighet förlåter jag nedrigheterna, bakdanteriet; men en vacker dag finner jag mig gjord till 195 medbrottsling. Då jag drar mig från en sällskapskrets, som jag finner vara dålig, anfäktas jag genast av ensamhetskänslans demoner, och när jag söker mig bättre umgängesvänner, råkar jag in bland de värsta. Än mera, sedan jag segrat över mina dåliga böjelser och genom avhållsamhet uppnått en viss grad av hjärtefrid, erfar jag en självbelåtenhet, som höjer mig över min nästa, och detta är dödssynden, egenkärleken, vilken genast drar straff över sig.
Huru förklara det faktum, att varje lärospån i dygden följes av en ny last?
Swedenborg löser knuten i det han yttrar, att lasterna äro straff som åläggas människor för synder av en högre ordning. Sålunda dömas de maktlystna till det sodomitiska helvetet; medgivet att teorien innebär sanning, måste vi underkasta oss våra laster och njuta av de åtföljande samvetskvalen såsom en avgift erlagd vid kassaluckan. Följaktligen: att söka dygden är liktydigt med att rymma från fängelset och plågorna. Det är detta som Luther har velat säga i sin XXXIX:de artikel mot den påvliga bannlysningsbullan, vari han förkunnar, att »Själarne i skärselden synda oupphörligen därför att de söka friden och undvika pinorna».