En vän frågar mig:

— Vartåt pekar vår väg?

— Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om korsets väg skulle återföra mig till mina förfäders tro.

— Katolicismen?

— Det ser så ut! Ockultismen har fyllt sin roll genom att på vetenskaplig väg förklara underverken och demonologien. Teosofien, religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat världsordningen, som straffar och belönar. Karma skall förvandla sig till Gud, och mahatmerna skola avslöja sig såsom pånyttfödda makter, såsom tuktoandar (demonerna) och läroandar (ingivelseandarna). Buddhaismen, som prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen.

Vad beträffar min hemlängtan till Moderkyrkans sköte, är det en lång historia, som jag skulle vilja förtälja i kort sammandrag.

I det att Swedenborg lärt mig, hurusom det icke är tillåtligt att övergiva sina fäders religion, har han riktigt avkunnat domen över protestantismen, som utgör ett förräderi mot modren. Eller bättre sagt: protestantismen är en bestraffning, som ålagts Nordens barbarer; protestantismen är landsflykten, den babyloniska fångenskapen, och återkomsten tyckes 200 stunda, återkomsten till det utlovade landet. De ofantliga framsteg, som katolicismen gjort i Amerika, i England och Skandinavien, profetera om den stora försoningen; däri inbegripen den grekiska kyrkan, som på senaste tiden räcker ut handen mot Västerlandet.

Där ha vi socialisternas dröm om återupprättandet av Västerlandets Förenta stater, men tolkad i andlig mening. Nu ber jag er icke tro, att det är politiska funderingar som återföra mig till romerska kyrkan. Det är icke jag som har sökt katolicismen: det är den som har smugit sig på mig efter att ha förföljt mig i åratal. Mitt barn, som uppfostrats till katolik, och det mot min vilja, har lärt mig hur vacker en kult är, som bevarats oskadd alltifrån sin uppkomst, och jag har alltid föredragit originaler framför kopior. Min förlängda vistelse i min dotters hemland har kommit mig att beundra uppriktigheten av ett religiöst liv, som yttrar sig i handling. Lägg härtill vistelsen på Saint-Louis-sjukhuset, och slutligen vad som hänt mig de sista månaderna.

Efter denna överblick av mitt liv, vilket har virvlat mig runt omkring liksom vissa fördömde i Dantes helvete, och då jag upptäckt att min tillvaro i korthet sagt endast haft till ändamål att ödmjuka och besudla mig, beslöt jag gå bödlarne till mötes och själv sköta tortyren. Jag fick lust att leva mitt ibland lidanden, Orenlighet och dödskamp, och i detta syfte beredde jag mig att söka plats såsom sjukskötare vid lasarettet Frères Saint-Jean de Dieu i Paris. Denna tanke föll mig in morgonen den 29 april, sedan jag mött en gammal kvinna med huvud 201 som en dödskalle. Hemkommen finner jag »Séraphita» ligga uppslagen på mitt bord och på högersidan en träflisa, som utpekade följande mening:

»Gören för Gud det I haven gjort för eder ärelystnads syften, det I gören då I ägnen er åt en konst, det I gjorden när I älskaden en varelse mer än honom, eller när I sökten utforska någon hemlig detalj av mänsklig vetenskap! Är icke Gud vetenskapen själv . . .»