På eftermiddagen kommer tidningen L’Eclair och — vilken tillfällighet! — sjukhuset Frères Saint-Jean de Dieu nämnes två gånger i dess spalter.
Den l maj läste jag för första gången Sar Peladans bok »Comment on devient mage».
Sar Peladan, dittills okänd för mig, kommer som en stormvind, en uppenbarelse av Nietzsches »övermänniska», och med honom håller katolicismen sitt högtidliga och triumferande intåg i mitt liv.
Har han kommit, »den som komma skall», i Peladans person? Filosofen-skalden-profeten, är det han, eller skola vi förbida någon annan?
Jag vet icke; men efter att ha gått igenom dessa propyléer till ett nytt liv, börjar jag skriva den här boken den 3 maj.
Den 5 maj mottager jag besök av en katolsk präst, en proselyt.
Den 9 maj såg jag Gustav Adolf i kakelugnsaskan.
Den 14 maj läste jag i Sar Peladan: »Att tro på häxerier kunde gå an omkring år ett tusen; vid annalkandet av år två tusen får en iakttagare bevis för att mången individ är utrustad med en fatal egenskap: att bereda motgångar åt den som stöter 202 sig med honom. Man vägrar honom något som han begär, och ens älskarinna blir otrogen; man stukar till honom, och man får intaga sängen; allt det onda som man tillärnar honörn återfaller i ökat mått på en själv. Det har ingenting att betyda; slumpen får förklara detta oförklarliga sammanträffande. Slumpen gör tillfyllest för den moderna människans determinism.»
Den 17 maj. Jag läste vad dansken Jörgensen, som omvänt sig till katolicismen, skriver om klostret Beuron.
Den 18 maj. En vän, som jag ej sett på sex år, har anlänt till Lund och hyr en lägenhet i samma hus som jag bor i. Man kan tänka sig min sinnesrörelse då jag erfar, att han nyss blivit omvänd till katolicismen. Han lånar mig den romerska bönbok, som jag hade förlorat förra året, och när jag omläser de latinska hymnerna och lovsångerna, finner jag mig likasom återkommen till hemmet.