Jag somnar ursinnig på de där fruntimren och på ödet och med en förbannelse mot himmelen. Följande morgon väcks jag plötsligt av ett buller. Man hamrar på en spik i rummet bredvid min säng. Därefter hamrar nian på den andra sidan.
Tydligen en komplott, dum såsom de där artistfruarna, och vilken jag ej mera anser värd att spilla någon vrede på.
Men när jag efter frukosten skall som vanligt ta mig en lur på sängen, blir det ett oväsen i rummet över alkoven, så att takgipsen faller ned på mitt huvud.
Jag går ned och söker värdinnan, beklagar mig över hyresgästernas uppförande. Hon påstår, mycket artigt för resten, att hon ingenting hört; hon lovar att köra bort var och en, som vågar störa mig, ty hon hölle mycket på att få ha mig kvar i sitt hotell, som inte gick särdeles bra.
Utan att sätta tro till en kvinnas ord litade jag på hennes egennytta, då det låg i hennes intresse att behandla mig väl.
Emellertid fortfar bullrandet, och jag tror mig förstå att de där fruntimren vilja inbilla mig att det är klappandar. Sådana enfaldiga slughuvuden!
Men i samma veva ändra kamraterna på crémeriet sitt uppförande mot mig, och en dolsk fientlighet yppar sig i anspelningar och sneda blickar. Trött på 41 strider, flyttar jag från hotellet och matstället, uthackad och plundrad, lämnande böcker och annat smått i sticket, naken som en liten Johannes Döpare. Och jag gjorde mitt inträde i hotell Orfila den 21 februari 1896.