Skärselden.

Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé, blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här. Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej där.

Det är ett gammalt hus med låga rum, skumma korridorer och labyrintiskt ringlande trätrappor. En atmosfär av mystik genomfläktar denna byggnad, som länge har utövat dragning på mig. Mitt rum vetter åt ett slags återvändsgränd, så att utsikten från mitten av kammaren endast företer en mossbelupen mur med två små ovala fönster. Men när jag sitter vid mitt bord framför fönstret, skådar jag ut över ett förtjusande landskap, som man icke skulle ha väntat sig här. En murgrönsklädd mur och en klostergård för unga kvinnliga pensionärer, plataner, Paulownier, Robinier. Ett kapell i utsökt korsbågsstil. Längre bort höga murar med oräkneliga små gallerfönster, som framkalla fantasier om ett kloster; i fortsättningen av dalsträckan en skog av skorstenar, som kröna gamla 43 till hälften dolda hus; och i fjärran tornet till kyrkan Notre-Dame des Champs, med korset och överst på detta tuppen.

I mitt rum har jag en etsad bild av helgonet Vincent de Paul, och en annan, som framställer Petrus, hänger i alkoven ovanför min säng. Väktaren vid himmelrikets port! Vilken skärande ironi för mig, som har förlöjligat aposteln i ett fantastiskt drama för några år sedan.

Mycket belåten med mitt rum, sover jag bra den första natten.

Dagen därpå upptäcker jag, att bekvämlighetsinrättningen är belägen på den trånga gården nedanför mitt fönster och så nära att man kan höra varje gång järnlocket på fjölen slås igen. Vidare utspanar jag, att de två oxögonen mittför höra till dylika kabinett, och inom kort får jag visshet om att de hundra småfönstren längre bort i bakgrunden tillkännagiva befintligheten av hundra kabinett, förlagda till baksidan av en hel rad boningshus. I början blir jag rasande, men som jag ej har medel att komma loss, ger jag mig till tåls, under förbannelser mot ödet.

Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på. Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet fick han taga undan.

Om jag i det ögonblicket hade känt Swedenborg, skulle jag ha begripit att jag fann mig av makterna 44 dömd till exkrement-helvetet.[B] Nu förgrymmades jag av den ihållande otur, som förföljt mig i så många år; sedan lugnade jag mig och böjde dystert resignerad nacken under ödet. Jag sökte uppbyggelse i läsningen av Jobs bok, övertygad att den Evige hade lämnat mig i Satans våld för att pröva mig. Denna tanke bragte tröst, och jag gladde mig åt lidandet såsom ett vittnesbörd om förtroende från den Allsmäktiges sida.

Från denna tid vidtager en serie av uppenbarelser, som jag icke kan förklara utan att taga min tillflykt till mellankomsten av okända makter, och alltifrån detta ögonblick gör jag anteckningar, som småningom hopa sig och bilda en dagbok; det är utdrag ur denna som jag här offentliggör.