— Tror ni på det där, ni?
— Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! — Men de trettio silverpenningarna!
— Nog, nog! utropade han sårad.
På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min olyckskamrat insomnad vid bordet.
I ett anfall av munterhet väckte jag honom och frågade i förvånad ton:
— Ni här?
— Än sen?
— Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan sex, så här på långfredagen.
— Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till.