Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd mot min kamrat hojtar han av alla krafter:
— Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig självt . . .
Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant. 53
När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en häxsabbat:
— Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord.
— Jo, det var Jeanne d’Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till min tavla, den korsfästa kvinnan.
— Men han var ju fan själv, den där arbetaren!
Och efter en stunds tystnad fortfor jag:
— Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att leka med, och inte Jeanne d’Arc heller.