Jag har köpt ett radband. Varför? Det är vackert, och den onde är rädd för korset. För övrigt förklarar jag ej mera för mig drivfjädrarna till mina handlingar. Jag handlar improviserat; livet blir lustigare på det viset!

I avseende på rättegången mot Popoffsky har en vändning skett. Hans vän dansken börjar bestrida sannolikheten av att han begått brottet, åberopande att rannsakningen icke har bestyrkt anklagelsen. I följd därav har vår artikel blivit uppskjuten, och det förra kyliga förhållandet har åter inträtt. Samtidigt uppenbarade sig ånyo det där odjuret till hund; ett memento för mig att vara på min vakt.

På eftermiddagen bryter ett oväder lös när jag sitter och skriver vid mitt bord framför fönstret. De första regndropparna falla på mitt manuskript och sudda ner det så att bokstäverna som bilda ordet alp flyta ut till en bläckplump, som antar konturerna av ett jättehuvud. Jag gömmer teckningen, som 79 liknar den japanska åskguden, sådan den kan ses i Camille Flammarions arbete L’Atmosphère.

Den 28 juni. Jag har sett min hustru i en dröm. Hennes framtänder voro borta; hon gav mig en gitarr, som liknade Donaubåtarna.

Samma dröm hotade mig med fängelse.

På morgonen hittade jag på rue d’Assas en bit papper i regnbågsfärger.

På eftermiddagen rev jag kvicksilver, tenn, svavel och klorammonium på ett papp. Då massan borttogs, bevarade pappet avtrycket av ett ansikte, som var fullkomligt likt min hustrus i föregående nattens dröm.

Den 1 juli. Jag avvaktar en eruption, en jordbävning, ett åskslag, utan att veta varifrån. Nervös som hästarna då vargar äro nära, vädrar jag faran, packar mina kappsäckar för flykt, utan att kunna komma loss.

Ryssen har släppts fri ur fängelset av brist på bevis; hans vän dansken har blivit min fiende. Sällskapet på matstället förföljer mig. Min senaste middag där serverades på gården, för värmens skull. Bordet dukades mellan soplåren och bekvämlighetshusen. Ovanför soplåren är min forne vän amerikanens tavla, den korsfästa kvinnan, upphängd till hämnd för att konstnären givit sig av utan att betala sin skuld. Nära bordet ha ryssarne ställt en statyett av en krigare, beväpnad med den folkliga lien. För att skrämma mig! En pojke, som bor i huset, går på avträdet bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig. Gården är trång som en brunn och släpper ej ner solen mellan de omåttligt höga murarna. Kokotterna, som inhyst sig litet varstans i våningarna ovanför, ha öppnat fönstren och låta oanständigheter 80 hagla ner över oss; barnjungfrurna komma med hinkar och tömma orenlighet i soplåren. — Det är helvetet självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom perversa herrar, underhålla ett motbjudande samtal för att söka gräl med mig.