Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att söka upp mänskliga varelser, höra människoröster.

Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får jag syn på några blommande penséer på den smala rabatten. De skaka på huvudet liksom för att göra mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor med barnansikte tecknar åt mig med sina stora, djupa och lysande ögon:

— Gå härifrån!

Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar den där pojken mig med dolska tillmälen, som äcklade mig, men ej framkallade min vrede.

Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras vägnar.

Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner, vilka fylla sin plikt.

Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart, och hemkommen på mitt rum börjar jag granska mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet.

Jag hade syndat av övermod, hybris, den enda last, som gudarna icke förlåta. Uppmuntrad med vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina 81 forskningar, inbillade jag mig att ha tytt sfinxens gåta. Medtävlare till Orfevs, hade jag fått till uppgift att levandegöra naturen, som dött under händerna på de lärde.

I medvetande om makternas beskydd smickrade jag mig med att ej kunna övervinnas av mina fiender, och det gick så långt att jag trotsade blygsamhetens enklaste begrepp.

Här är ett lämpligt ställe att inskjuta historien om min ockulte vän, som skulle spela en avgörande roll i mitt liv såsom mentor, rådgivare, tröstare, bestraffare och icke minst såsom den där var mitt stöd och försåg mig med medel till uppehälle under emellanåt inträffande tider av nöd. Redan så tidigt som 1890 skrev han ett brev till mig med anledning av en bok, som jag utgav. Han hade funnit beröringspunkter mellan mina idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar. Efter fyra års förlopp utgiver jag Antibarbarus, och i det mest kritiska ögonblicket i mitt liv får jag från den okände ett andra brev, i en lyftad, nästan profetisk ton, vari han förespår mig en framtid rik på lidande och ära. Tillika framställer han motiverna till denna återknutna brevväxling, som föranletts av en aning hos honom om att jag i detta ögonblick genomgick en själskris och att ett tröstens ord vore oundgängligen av nöden. Till sist erbjöd han mig materiell hjälp, vilken jag avböjde, mån om mitt oberoende mitt i eländet.