Hösten 1895 är det jag som tar och skriver honom till för att söka hans bistånd såsom utgivare 82 av mina naturhistoriska skrifter. Alltifrån den dagen underhålla vi per post de mest vänskapliga och intima förbindelser, om man undantager en kortvarig brytning, förorsakad av det sårande språk han förde, när han tog sig till att undervisa mig om kända saker eller läxade upp mig i övermodiga uttryck angående min brist på blygsamhet.

Emellertid, sedan vi åter försonats, delgav jag honom alla mina iakttagelser och lössläppte mina förtroenden mera än klokt var. För denne man, som jag aldrig hade sett, biktade jag mig; jag tålde från honom de strängaste förmaningar, därför att jag i honom såg snarare en idé än en person; han var en budbärare från försynen, min paraklet.

Men nu fanns det emellan oss tvenne grundskiljaktigheter i åsikter, vilka brukade leda till meningsbyten, som blevo mycket livliga utan att urarta till bitterhet och trätor. Såsom teosof predikade han Karma: det vill säga den abstrakta summan av människoöden, vilka inbördes utjämna varandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Han var alltså en mekanist och en epigon av den så kallade materialistiska skolan. För mig hade makterna uppenbarat sig såsom en eller flera konkreta, levande, individualiserade personer, vilka styrde världens gång och människornas levnadsbana medvetet och hypostatiskt som teologerna uttrycka det. Den andra meningsstriden rörde sig om jagets förnekelse och dödande, vilket för mig var och fortfarande är en galenskap.

Allt eller det lilla som jag möjligen vet härflyter från mitt jag såsom centralpunkt. Väl icke kulten, men kultiverandet av detta jag framställer 83 sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål. Mitt avgörande och ständiga svar på hans invändningar formulerades på detta sätt: jagets dödande är självmord.

För övrigt, inför vem skall jag böja mig? För teosoferna? Aldrig! Inför den Evige, makterna, försynen söker jag kuva mina dåliga instinkter, alltjämt, varje dag, så vitt möjligt är. Att kämpa för vidmakthållandet av mitt jag gentemot alla inflytelser, som en sekts eller ett partis härsklystnad kan vilja påtvinga mig, det är för mig en plikt, förestavad av det samvete jag förvärvat genom mina gudomliga beskyddares nåd.

Emellertid, på grund av egenskaper hos denne osynlige man, som jag älskar och beundrar, fördrager jag hans mästrande ton, när han behandlar mig som en underlägsen varelse. Jag besvarar alltid hans skrivelser och döljer icke min motvilja för teosofien.

Till slut — det var mitt i äventyret med Popoffsky — talar han ett så högdraget språk att tyranniet blir outhärdligt för mig, då jag fruktar att han betraktar mig som galen. Han kallar mig Simon Magus, utövare av svarta magien, och han anbefaller mig att läsa fru Blavatsky. Till svar lät jag honom förstå, att jag icke behövde fru B. och att ingen hade något att lära mig. Han hotar mig, med vad? Han skall laga så att jag åter föres in på den goda vägen, med bistånd av makter som äro starkare än dem jag bekänner. Då ber jag honom att icke komma med sin hand vid mitt öde, som övervakas så väl av denna försynens hand, vilken alltid har lett mig. Och för att göra min tro klarare för honom genom ett exempel, berättar jag för honom följande historia, en detalj av 84 mitt liv, som varit så rikt på providentiella tilldragelser, och förutskickar den anmärkningen att jag fruktar att utlämna min hemlighet av farhåga det Nemesis själv skall drabba mig.

Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas mest bullersamma skede, när jag for hårt fram mot kvinnorörelsen, vilken alla i Skandinavien stödde undantagandes jag ensam. Jag lät mig dragas med av stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina landsmän trodde jag var galen.

Jag bodde i Bajern med min första hustru och våra barn, då ett brev från en ungdomsvän inbjöd mig att vila ut ett år hos honom, jag och barnen. Om min hustru nämnde han icke något.