— Fan ock! Jag bryr mig litet om edra dårjournaler, och för att få klarhet i saken far jag i morgon dag in till hospitalet i Lund och låter undersöka mig!
— Om du det gör, är du förlorad! Inte ett ord mera, och gå nu och lägg dig i rummet här bredvid!
Jag envisas och fordrar att han skall höra på mig. Han vägrar, vill ingenting höra.
Ensam igen, frågar jag mig: är det möjligt att en vän, en hedersman, som hållit sig oberörd av smutsiga affärer, nu har slutat sin berömvärda bana med att ge vika för frestelsen? Av vem? Svaret tryter mig, men antaganden i mängd framställa sig!
Every man his price, var man står till buds för sitt pris. Men här har det behövts en styv summa, som 110 står i proportion till dygden. I vilket ändamål? En vanlig hämnd betalar icke omåttligt! Det måste vara ett omåttligt stort intresse inblandat här! Stopp, jag har det! — Jag har gjort guld; doktorn har erkänt det till hälften, men han har i dag förnekat att han eftergjort mina experiment, som jag hade meddelat honom i brev. Han har nekat, och ändå har jag på aftonen hittat provstycken av hans egen tillverkning spridda på gårdens stenläggning. Alltså har han ljugit!
För resten har han samma afton talat vitt och brett om de sorgliga följderna för mänskligheten ifall tillverkningen av guld skulle bekräfta sig. Världsbankrutt, allmän förvirring, anarki, världens undergång.
Det bleve nödvändigt att döda guldmakaren. — Det var hans sista ord.
Vidare, på tal om min väns ekonomiska ställning, som är ganska anspråkslös, blev jag förvånad över att höra honom nämna att han i närmaste framtiden ämnade inköpa den egendom han bebodde. Skuldsatt, nära nog i klämma, drömmer han om att bli husägare.
Allt sammanstämmer för att göra min gode vän misstänkt inför mig.
Förföljelsemani! Må så vara, men anstiftaren, som smider dessa infernaliska syllogismers länkar, var finns han?