På min invändning att i Paris en ockult skola har bildats, vrålar han:
— Ve dem!
På aftonen ger han mig Viktor Rydbergs Germanska mytologi, men utan någon baktanke, det kan jag svära på.
— Se här har du något, som man kan somna av på stående fot. Det här är styvare än sulfonal.
Om min förträfflige vän hade vetat vilken 112 stubintråd han nu antände, skulle han hellre räckt mig vad som helst.
Mytologien, i två band om inalles ett tusen sidor, har knappt lämnats mig i händerna förrän den faller upp av sig själv så att säga, och min blick fäster sig omedelbart på följande rader, inristade i min hågkomst med eldskrift: »Enligt legenden hade den av sin gudomlige fader undervisade Bhrigu blivit stolt över sitt vetande och trott sig däri överträffa även sin lärare; denne sände honom till de osaliges dödsrike, där han till sin stolthets förödmjukelse fick bevittna många och förskräckliga ting, om vilka han förut icke hade haft någon kunskap.»
Det var alltså fallet med mig: övermodet, självklokheten, hybris (υβρις) straffade av min fader och mästare. Och jag befann mig i helvetet! förjagad dit av makterna. Vem var då min mästare? Swedenborg?
Jag fortsätter att bläddra i den underbara boken.
»Man jämföre härmed den germanska myten om törnefält, som sarga de orättfärdiges fötter . . .»
Nog, nog! — Således törnena också! — Det här är mig för starkt!