Inget tvivel mera, jag är i helvetet! Och i själva verket bekräftar realiteten på ett så rimligt sätt denna inbillning, att jag till slut tror därpå.
Doktorn tyckes mig slitas mellan de mest olika känslor. Ibland är han tankfull, betraktar mig förstulet och behandlar mig med en förödmjukande brutalitet; ibland själv en olycklig vårdar och tröstar han mig som ett sjukt barn. En annan gång gör han sig en njutning av att kunna trampa under fötterna en 113 man av värde, vilken han förut burit aktning för. Då spelar han bödel och läxar upp mig:
— Man får lov att arbeta, man måste göra kol på sin överdrivna ärelystnad; man får lov att uppfylla sina plikter mot sitt fädernesland och sin familj. Låt du kemien ligga; det är en chimär, och det finns så gott om specialister däri — — auktoriteter, yrkeslärde som förstå sin sak . . .
En dag föreslår han mig att skriva i den sämsta bland Stockholms sämre tidningar.
— Man betalar bra där!
Jag genmäler, att jag inte behöver skriva artiklar för den sämsta bland tidningarna i Stockholm, då den förnämsta tidning i Paris och i världen har öppnat sina spalter för mig. Då ställer han sig tvivlande, behandlar mig som skrävlare, fastän han har läst mina artiklar i »Le Figaro» och själv har låtit översätta en min ledare i »Gil Blas».
Jag är ej ond på honom för det; han har spelat sin roll som försynen pålagt honom.
Det kostade mig dock ansträngning att undertrycka ett uppspirande hat till denne oförmodade plågoande, och jag förbannade ödet som bar våld på mina känslor av tacksamhet, så att de urartade till otacksamhet mot en ädelmodig vän.
Det händer obetydligheter, som oupphörligt blåsa nytt liv i mina misstankar angående doktorns illvilliga avsikter.