Sedan jag denna natt sovit i Berlin, vaknar jag på morgonsidan, och ovanför taken hälsar mig på östra himmeln ett rosenskimmer, men med högröd rosenfärg. Då erinrar jag mig att jag iakttagit samma rosenfärg i Malmö aftonen före min avresa. Jag lämnar detta Berlin, som blev mitt andra fädernesland, där jag genomlevat min seconda primavera och min sista. På Anhaltbangården lämnar jag jämte minnena varje hopp om förnyelsen av en vår och en kärlek, som aldrig, aldrig skall återkomma.
Efter att ha tillbragt en natt i Tabor, dit det röda skenet förföljer mig, nedstiger jag genom Böhmerwald till Donau. Där upphör järnvägen, och med ett åkdon fördjupar jag mig i detta lågland, som följer utmed Donau ända till Grein; emellan 124 äppleträd och päronträd, sädesfält och gröna ängar föres jag framåt; då varseblir jag i fjärran å en kulle på andra sidan om floden den lilla kyrkan, som jag aldrig varit inne i, men som bildade den mest framträdande punkten i den landskapsvy, vilken erbjöd sig utanför den stuga, där min dotter föddes, denna outplånliga maj månad för två år sedan. Jag far igenom byar, förbi borgar och kloster, en väg som är kantad med oräkneliga försoningskapell, Calvarieberg, löftesskänker, minnesvårdar till åminnelse av olyckshändelser, av åskslag och plötsliga dödsfall. Helt visst, vid slutpunkten i fjärran av denna pilgrimsfärd vänta mig Golgatas tolv stationer.
Och den korsfäste med törnekronan hälsar mig vid vart hundrade steg, styrker mitt mod och inbjuder mig till korset och marterna.
Nu dödar jag mitt kött, på förhand intalande mig att hon icke skall finnas där, vilket jag redan visste. Men när nu min hustru icke finns tillstädes för att avvända de stormiga familjeuppträdena, måste jag utstå repressalier av de gamla släktingarna, som jag sist lämnade under sårande omständigheter, så att jag till och med vägrade taga avsked av dem. Jag anländer alltså i syfte att bliva straffad för att återvinna friden, och när jag lagt bakom mig den sista byn och det sista krucifixet, känner jag i förväg en fördömds kval.
Det var ett småbarn, endast sex veckor gammalt, jag hade lämnat; nu återfinner jag en flicka på två och ett halvt år. Vid första mötet rannsakar hon mig ända ner i själens djup med en allvarlig, men 125 icke sträng uppsyn, synbarligen för att se om jag kommit för hennes eller moderns skull. Sedan hon förvissat sig, låter hon kyssa sig och flätar sina små armar om min hals.
Det är doktor Fausts återuppväckelse till det jordiska livet, men ljuvligare och renare; jag kan ej sluta att bära den lilla i min famn och känna hennes lilla hjärta slå emot mitt. Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägga det manliga, att erfara himlainnevånarnes könlösa kärlek, såsom Swedenborg kallar det. På den vägen börjar min uppfostran för himmelen. Men först försona vad jag brutit!
Situationen är i få ord denna: min hustru bor på annan ort hos sin gifta syster, eftersom hennes mormor, vilken sitter inne med arvet, har svurit att vårt äktenskap skall bli upplöst, sådan ovilja hyser hon för mig på grund av min otacksamhet och annat därtill. Jag är välkommen att vara hos barnet, som aldrig kan upphöra att vara mitt, och jag är gäst hos min svärmor på obestämd tid. Jag fogar mig i situationen sådan den nu är, och gör det med nöje. Min svärmor har förlåtit mig allt, med det blida och undergivna sinnelaget hos en djupt religiös kvinna.