Den 1 september 1896. Jag bor i det rum där min hustru har tillbragt de två åren av vår skilsmässa. Det är där hon har lidit under det att jag pinades i Paris. Stackars, stackars min hustru! Är det straffet för brott som vi begått när vi lekt med kärleken?
På aftonen vid kvällsmåltiden hände följande. För att hjälpa min dotter, som icke kan servera sig själv, vidrör jag hennes hand och det helt sakta i den vänligaste avsikt. Den lilla skriker till, drar tillbaka sin hand och ger mig en blick full av fasa. Då mormodern frågar vad det är, svarar lillan:
— Han gör mig illa!
Jag sitter där försagd och kan icke få fram ett ord. Gör jag nu ont utan att vilja det, huru mycket ont har jag icke gjort av ond vilja?
På natten har jag denna dröm: en örn hackar min hand till straff för någonting som jag icke vet.
På morgonen kommer min dotter och hälsar på mig, öm, kärleksfull, smeksam. Hon dricker kaffe med mig och får stanna vid mitt skrivbord, där jag visar henne tavelböcker. Vi ha redan blivit goda vänner, och min svärmor är förtjust över att ha fått en hjälp vid den lillas uppfostran. Om aftonen måste jag närvara vid min ängels sängläggning och höra henne läsa sina böner. Hon är katolik, och när hon uppfordrar mig att bedja och göra korstecknet, kan jag ingenting svara, då jag ju är protestant.
Den 2 september. Allmän uppståndelse. Min svärmors mor, som bor vid flodstranden några kilometer härifrån, har nu givit order om min utdrivning. Hon vill att jag genast skall ge mig av och hotar att göra sin dotter arvlös i händelse man ej åtlyder. Min svärmors syster, en hjärtegod kvinna, skild från sin man hon också, inbjuder mig att bo hos sig i grannbyn till dess stormen får lägga sig. För detta ändamål kommer hon och hämtar mig. Man far uppför en två kilometer lång backe, och ankommen till höjden ser man utöver en rund dal, 127 som ligger inpackad där nedanför, och varest otaliga kullar resa sig likt vulkankratrar och äro taggiga av granträd. I mitten av denna tratt ligger byn med sin kyrka, och uppe på ett brant berg slottet i medeltida borgstil; här och där fält och ängar inströdda, vattnade av en bäck, som borrar ner sig i en hålväg nedanför borgen.
Jag frapperades genast av detta sällsamma och i sitt slag ensamstående landskap, och det gick upp för mig att jag sett det förr, men var, var?