Jo, i det där zinkbadet i hotell Orfila! Uppritat i järnoxid. Det är samma landskap, utan gensägelse!
Min tant åker med mig utför till byn, där hon har en bostad om tre rum i en stor byggnad, som inrymmer ett bageri, ett slakteri och ett värdshus. Huset är beväpnat med en åskledare, därför att åskan antänt vinden där året förut. När min goda tant, som är djupt gudfruktig liksom systern, förde in mig i det rum hon bestämt åt mig, stannade jag på tröskeln upprörd liksom inför en vision. Väggarna äro målade i rosafärg, rosig på samma sätt som denna morgonrodnad, vilken förföljde mig under min resa. Gardinerna i rosafärg, och fönstren fullsatta med blommor, som insläppa ljuset färgat. En utomordentlig renlighet råder här, och den antika sängen med sitt tak på fyra pelare är en ungmös viloläger. Hela rummet och det sätt varpå det är möblerat utgör ett skaldestycke, diktat av en själ, som endast till hälften bor på jorden. Den korsfäste finnes där ej, men väl den Heliga jungfrun, och vigvattensskålen värnar ingången mot onda andar.
En känsla av skam fattar mig, jag är rädd att 128 besudla denna fantasi av en ren själ, som har rest detta tempel åt den Heliga Modern på griften av sin enda kärlek, begraven sedan mer än tio år, och jag söker avböja ett så ädelmodigt anbud i tafatta ordvändningar.
Men den goda gamla kvinnan är envis:
— Det här skall göra dig gott att offra din jordiska kärlek för kärleken till Gud och den ömhet du hyser för ditt barn. Tro mig, denna kärlek utan törnen skall ge dig hjärtefrid och sinnesro, och under jungfruns hägn skall du sova lugnt om natten.
Jag kysser hennes hand till tecken på erkänsla för det offer hon erbjudit mig, och med en ruelse, som jag ej tilltrott mig, fogar jag mig i anordningen, förvissad om att vara benådad av makterna, vilka tyckas ha uppskjutit straffen, som tillärnats för min förbättring.
Men av något skäl förbehåller jag mig rätten att få sova en sista natt i Saxen och förhala flyttningen till följande dag. Jag återvänder följaktligen till mitt barn i sällskap med min tant. När vi kommit ut på bygatan, upptäcker jag att åskledaren med sin ledningstråd är fäst rakt ovanför min sängplats.
Vilken djävulsk slump, som för mig verkar såsom en personlig förföljelse!
Vidare lägger jag märke till att utsikten framför mina fönster består av ingenting mindre än fattighuset, befolkat med frigivna före detta brottslingar och med sjuka, varibland åtskilliga lågo i själatåget. Ett bedrövligt sällskap, en dyster framtid att ha ställd inför ögonen.