Är det den gudomliga rättvisan som drabbar, och har den sjuka medvetande därom? Minns hon att hon en annan gång kört ut mig på stora landsvägen, som förde mig till sjukhuset?
Eller är hon kanske vidskeplig? Tror hon mig vara i stånd till att ha förhäxat henne, och äro de skickade gåvorna endast mutor, kastade i ansiktet på trollkarlen för att stilla hans hämndtörst?
Olyckligtvis kommer en bok i magi mig till hända från Paris just i detta ögonblick och undervisar mig om de förfaringssätt som kallas förgöringar, och författaren råder läsaren att icke tro sig vara fritagen från skuld därför att han undviker de magiska konster, som gå ut på att skada någon; man måste övervaka sin onda vilja, som förslår att inverka på en annan till och med om denne är frånvarande.
Av denna upplysning drog jag en dubbel slutsats: först angående mina samvetsbetänkligheter i förevarande fall, när jag i vredesmod hade lyft handen mot porträttet under uttalande av en förbannelse, vidare den gamla återväckta misstanken att jag själv var föremål för hemliga nidingsdåd från ockultisternas eller teosofernas sida. 141
Å ena sidan samvetskval, å den andra fruktan; och de två kvarnstenarna börja mala mig sönder och samman.
Så här målar Swedenborg helvetet. Den fördömde får bo i ett hänförande vackert palats, finner livet skönt där och tror sig tillhöra de utvalda. Småningom börja behagligheterna på att försvinna som dunster, och den olycklige finner sig vara instängd i ett eländigt kyffe omgivet av exkrementer (se det följande).
Farväl Rosenrum! När jag träder in i den stora kammaren vid sidan av min svärmors, känner jag i förväg att min vistelse där icke skall bliva långvarig.
I själva verket ha alla småsaker som förgifta livet sammansvurit sig mot den ro, som mitt arbete kräver.
Golvtiljorna gunga under mina fötter; stolen är rank, bordet haltar, kommoden vacklar, sängen knarrar, och de andra möblerna skaka när jag går fram och åter på golvet.