Lampan ryker; bläckhornet är för trångt så att pennskaftet blir nersmetat; det är ett lanthus, som utdunstar gödselhög, dyngvatten, vätesvavlat svavelammonium, kolsvavla. Hela dagen skria korna, svinen, kalvarna, hönsen, kalkonerna, duvorna. Flugor och getingar oroa mig om dagen, myggor om natten.
I byn kan man nästan ingenting få köpa hos kryddkrämaren. I brist på bättre måste jag hålla till godo med deras bläck, som har högröd rosenfärg! 142 Eget i alla fall! Ett paket cigarrettpapper innehöll bland hundra vita ett rosenrött blad! (Rosenrött!) Det är helvetet med sakta eld, och jag, som är van att uthärda stora sorger, lider omåttligt av dessa futtiga nålsting, så mycket mera som min svärmor tror mig vara missnöjd med hennes mest grannlaga omsorger.
Den 17 september. Jag vaknar på natten och hör byklockan slå tretton slag. Omedelbarligen förnimmer jag den elektriska känningen och ett buller på vinden över mitt huvud.
Den 19 september. Vid undersökning uppe på vinden får jag syn på ett dussin spinnrockar, vilkas hjul påminna mig om elektricitetsmaskiner. Jag öppnar en ofantligt stor koffert, som är tom, utom att fem svartmålade käppar av okänd användning äro lagda på bottnen så att de bilda ett pentagram . . . Vem har spelat mig detta streck, eller vad har detta att betyda? Jag vågar icke fråga det, och gåtan står olöst.
På natten rasar ett förfärligt oväder mellan klockan tolv och tu. Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa.
Om aftnarna förtäljde min svärmor för mig traktens dagskrönika. En sådan ofantlig samling 143 av husliga och andra tragedier! Äktenskapsbrott, skilsmässor, processer mellan nära anförvanter, mord, stölder, våldtäkter, blodskam, ärerörigt förtal. Slotten, villorna, hyddorna innesluta olyckliga av alla grader, och jag kan ej göra en spatsertur utefter vägarna utan att tänka på Swedenborgs helveten. Tiggare, svagsinta av båda könen, sjuka, krymplingar kanta dikena vid stora landsvägen, där de ligga på knä vid foten av ett krucifix, en madonna- eller martyrbild.
Om natten irra sådana olyckliga, som lida av sömnlöshet och maran, omkring på ängarna och i skogarna för att ernå den trötthet, som må kunna återskänka dem deras sömn, och bland dessa kvalda människor finns det folk ur de högre klasserna, väluppfostrade fruntimmer, man räknar till och med en kyrkoherde bland dem.
Alldeles i närheten av vårt hus ligger ett kloster, vilket tjänar som förbättringsanstalt för fallna kvinnor. Det är ett riktigt korrektionsfängelse, där den strängaste ordensregel härskar. Om vintern och i tjugu graders köld sova dessa botgörerskor i sina celler på överisade stenbänkar, då det är förbjudet att elda, så att deras fötter och händer betäckas med kylsår, som spricka sönder.