Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo till vila, de fångna båtarna ryckte icke mera i sina kedjor, lönnarna susade ej mer och daggen föll.
Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare långt borta på Ladugårdslandet.
Detta gjorde unge Falk, men gamle Struve, vilken samma dag inträtt i den konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondensartikel »Om Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner», på 4 spalter à 5 kronor spalten.
ANDRA KAPITLET.
Bröder emellan.
Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren, en av borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid borgerskapets infanteri, kyrkorådet och ledamoten av direktionen för Stockholms Stads Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till förre e. o. notarien, numera litteratören Arvid Falk, hade sin affär, eller, som hans ovänner helst kallade den, bod vid Österlånggatan, så snett emot Ferkens gränd, att bodbetjänten kunde, när han tittade upp från sin roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en ångbåt, ett hjulhus, en klyvarbom eller så, och en trädtopp på Skeppsholmen samt en bit luft ovanför. Bodbetjänten, som lydde det icke ovanliga namnet Andersson, och han hade lärt lyda, hade nu på morgonen öppnat, hängt ut en lintott, en ryssja, en ålmjärde, en knippa metspön samt en katse ospritad fjäder; därpå hade han sopat boden och strött sågspån på golvet samt slagit sig ner bakom disken, där han av en tom ljuslåda tillrett ett slags råttfälla, som han gillrat upp med en stångkrok och i vilken hans roman ögonblickligen kunde falla, om patron eller någon av dennes bekanta skulle inträda. Några kunder tycktes han ej befara, dels emedan det var tidigt på morgonen, dels emedan han icke var van vid överflöd på sådana. Affären hade blivit grundlagd under salig kung Fredriks dagar — Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat även ärvt detta uttryck från sin far, vilken åter fått det i rätt nedstigande linje från sin farfar — den hade blomstrat och givit ifrån sig bra med pengar förr, ända till för några år sedan, då det olycksaliga »representationsförslaget» kom och gjorde slut på all handel, förstörde alla utsikter, hämmade all företagsamhet och hotade att bringa borgerskapet till undergång. Så uppgav Falk själv, men andra menade att affären icke sköttes och att en svår konkurrent etablerat sig nere vid Slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affärens lägervall, och han var en tillräcklig klok man att välja både tillfälle och åhörare när han slog an den strängen. När någon av hans gamla affärsvänner framställde en vänlig förundran över den minskade trafiken, då talade han om, att han byggde på sin partihandel på landsorten och bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet kontor innanför boden, där han mest vistades, när han icke var ute i stan eller på Börsen. Men när hans bekanta — det var något annat det — det var notarien och magistern — yttrade samma vänliga oro — då var det de dåliga tiderna, härledande sig från representationsförslaget, som vållade stagnationen.
Emellertid hade Andersson, vilken blivit störd av några pojkar, som i dörren frågat vad metspöna kostat, råkat att titta ut åt gatan och fått sikte på unge herr Arvid Falk. Som han fått låna boken av just honom, fick den bli liggande där den låg, och det var med en ton av förtrolighet och en min av hemligt förstånd han hälsade sin förre lekkamrat då denne inträdde i boden.
— Är han där uppe? frågade Falk med en viss oro.
— Han håller på att dricka kaffe, svarade Andersson och pekade åt taket. I detsamma hördes en stol skjutas på ett golv rätt ovanför deras huvuden.
— Nu steg han upp från bordet, herr Arvid.
De tycktes båda så väl känna detta ljud och dess betydelse. Därpå hördes tämligen tunga, knarrande steg korsa rummet i alla riktningar och ett dovt mullrande trängde genom trossbottnen ned till de lyssnande unge männen.