— Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt skämdes på dina vägnar ...
Detta var för skåpet från Carl XII och japanska vaserna, tänkte revisorskan.
— På mina vägnar? Å, jag ber så mycket, min mans, menar du? högg fru Falk in.
— Nå, det är väl detsamma, förmodar jag!
— Nej, för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor, som min man behagar vara släkt med!
— Ack, så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?
— Tack, mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig, hör jag.
— Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket sjuklig av sig, den gamla — vad får jag kalla honom?
— Kapten, om du behagar!
— Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han var — flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av flickorna heller var med om kvällen.