Det var för brysselmattan, menade revisorskan.
— Nej! De äro så nyckfulla av sig, så dem kan man aldrig räkna på.
Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.
— Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där obehagliga herrn hette, som läste upp verserna då om kvällen?
— Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det är min mans intimaste vän.
— Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk, där han är notarie, och jag vill visst inte göra dig ledsen eller säga något obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man påstår, att han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande sällskap för din man.
— Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som gör det.
— Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala om det för dig!
Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!
— Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag hört ...