— Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!
— Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de sämsta människor man kan se ...
Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.
O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den äran!
Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vänliga utseendet, som endast den kan äga, vilken genomgått stormarna med det sanna modet.
— Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: jag kan hälsa från svåger!
Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton — jaså!
— Å, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min brorson i dag; de äro så goda vänner! Å, det är en riktigt förträfflig ung man.
— Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid frontförändringar. Vi ha just talat om honom.
— Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser; tycker ni inte det, fru Falk lilla?