— Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma mening.
— Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för sig.
— Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.
— Ja, de ha ett litet kotteri, där artister också äro med. Ni läste ju om den unga Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.
— Ja visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?
— Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga männen, som ungt folk mest alltid har, då de skola arbeta sig fram här i världen.
— Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.
— Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmärkt; han fick pris i akademien här om året, och han blir nog något stort med tiden, svarade fru Falk med full övertygelse.
— Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.
Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet, så att han redan var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.