— Jaså, hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så ringa person som jag är ...
— Nej, mitt barn, men behåll ni er mening; jag vill inte byta.
— Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis?
— Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera, svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk i gråt. Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer. Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga företaget spira upp likt ett frö, och vi ha sett att många välvilliga händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en praktisk man, som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i penningar; vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring — och vad får människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att föreslå till nämnda syssla?
Nej, det hade icke damerna tänkt på.
— Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund blir krubbans kamrer mot ett skäligt arvode?
Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.
— Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i vingården för i dag?
Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.
— Min tid är kort, och jag ser mig ur stånd att dröja! Har någon något att tillägga? — Nej! — Med nedkallande av Guds bistånd till vårt företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde oss bedja Abba, käre Fader, Fader vår ...