— Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott?
— Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är skrymteri!
— Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande; förlåt dem deras fåfänga!
— Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men att de kalla detta en vacker handling, som blott är ett nöje, ett nöje större än andra genom den retelse som offentligheten, den största offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den, det är skamligt.
— Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar hennes nåd det är skamligt att göra gott?
— Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.
— Nå, men att skänka ett par ullstrumpor är väl att göra gott, alltså är det nesligt att göra gott ...
— Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger, tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå, utan fortfor:
— Jaså, det är nesligt att trycka! Nå, men bibeln är ju tryckt, då är det nesligt också att trycka bibeln ...
— Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarna, avbröt hennes nåd, litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.