När detta var gjort, lånade direktören honom sitt stora långfinger med karneolsringen och sade: Välkommen! varvid han visade tandköttet i övre käken och den gula och blodsprängda vitan i två ögon med såpgrön iris.
Och så var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gått alldeles för fort, stannade kvar och tog sig friheten fråga om icke han skulle vänta tills direktionen sammanträdde.
— Direktionen? bröt den store tragöden ut; det är jag! Har han något att fråga, så vänd sig bara till mig! Vill han ha ett råd, så vänd sig till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se så! — Marsch!
Det såg ut som om Rehnhjelms rockskört fastnat i någon spik just då han var på utgående, ty så hastigt tvärstannade han och vände sig om för att liksom få se huru de sista orden sågo ut, men han fick endast se det röda tandköttet, som liknade ett tortyrinstrument, och det med blod marmorerade ögat, varför han icke kände sig böjd att fordra någon förklaring utan skyndade ner till stadskällaren för att äta middag och träffa Falander.
Denne satt redan vid sitt bord, lugn och likgiltig som om han vore beredd på det allra värsta av vad slag som helst. Det förvånade honom sålunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt mörk, när han fick höra det.
— Vad tyckte du om direktören annars? frågade Falander.
— Jag tänkte ge honom en örfil, men jag vågade inte.
— Det vågar inte direktionen heller, och därför är han den som styr. Du skall alltid se att råheten sitter och styr. Du vet att han är dramatisk författare också?
— Jag har hört det!
— Han gör ett slags historiska skådespel, som alltid gå och vinna bifall, och det beror därpå att han skriver roller i stället för att göra karaktärer; han anbringar applådställen vid sortierna och driver ocker med den s. k. fosterländska känslan. För övrigt kunna aldrig hans figurer tala, utan de gräla eller, som man säger, gorma: män och kvinnor, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung Göstas Söner» med rätta kallas historiskt gorm i fem uppträden, ty det är inga handlingar, utan formliga uppträden, familjeuppträden, gatuuppträden, riksdagsuppträden och så vidare. I stället för repliker ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener, utan de rysligaste spektakel. I stället för dialoger har han ordväxlingar, i vilka man okvädar varandra, och den högsta dramatiska verkan framkallas av handgripligheter. Kritiken säger, att han är stor i skildringen av historiska karaktärer. Hur har han då skildrat Gustav Vasa i den pjäsen jag nämnde? Jo, som en bredaxlad, långskäggig, högröstad, oregerlig och armstark person — han slår bland annat sönder ett bord på Riksdagen i Västerås och sparkar ut en dörrspegel på Vadstena möte. Men en gång sade kritiken, att hans pjäser saknade mening; då blev han ond och tog sig till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke, som gick i skolan (han är gift, vidundret) och uppförde sig oskickligt, så att han fick stut! Genast skrev fadern en sedekomedi, som avritade lärarna och visade huru omänskligt ungdomen behandlas nu för tiden. En annan gång fick han en rättvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, där han avritade stadens liberala tidningsskrivare! Nå, han skall få vara i fred för mig!