— Får jag säga herrn min uppriktiga mening? Va? Låt bli den här banan!
— Omöjligt!
— Jag upprepar: låt bli den här banan! Det är den allra rysligaste av alla banor! Den är så full av förödmjukelser, obehag, nålstyng, törnen, herre, som, tro mig, skola göra er livet så bittert, att ni skulle önska att ni aldrig vore född!
Han såg verkligen trovärdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt beslut.
— Nå, lägg märke till mina ord! Jag avråder er högtidligen och förklarar utsikterna så mörka, att ni kanske kan få gå som statist i flera år! Tänk på det! Och kom inte till mig se’n och beklaga er. Denna bana är så helvetiskt svår, herre, så att om ni visste det, skulle ni aldrig ge er in på den! Ni får ett helvete, tro mig, nu har jag sagt det.
Det var förspillda ord.
— Skulle inte herrn då hällre vilja taga engagement genast utan debut; det är mindre risk.
— Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt i fråga.
— Var så god och skriv under det här kontraktet då. Tolv hundra riksdaler i lön och två års kontrakt! Är det bra?
Han tog fram ett färdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt, som låg under läskpapperet, och räckte det åt Rehnhjelm att ifyllas, vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolv hundra riksdalerna, osett skrev under.