Följande dagen vaknade Rehnhjelm i sin säng på hotellet framåt middagen. Minnen från den förflutna natten stego upp som vålnader och omgåvo hans säng mitt på sommarljusa dagen. Han såg det vackra, med blommor rikt försedda rummet, där orgien hade stått med skruvade innanluckor; han såg den trettiofemåriga aktrisen, som av en rival blivit deporterad till gumrollerna; hon kommer in förtvivlad och rasande över nya skymfer, berusar sig och lägger upp benen på soffkanten, och när det blir för varmt i rummet, knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en herre öppnar på västen efter en stark middag; där flaxar den gamla komikern, som fått lämna älskarfacket i god tid och efter en kort blomstring nedsjunkit till anmälningsroller och nu roar det lägre borgerskapet med sina visor och framför allt sina berättelser om sin stormaktstid; men mitt i rök och rushägringarna ser han den unga sextonåriga, som kommer med tårade ögon och berättar för den mörka Falander huru den stora direktören ånyo gjort henne nesliga anbud och vid hennes avslag svurit att hämnas så, att hon hädanefter endast skulle få pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och bekymmer och blåser på dem så att de försvinna; hur han upplöser allt: förolämpningar, förödmjukelser, åsnesparkar, olyckor, nöd, elände och jämmer i ett intet; hur han lär och förmanar sina vänner att icke överskatta något, framför allt icke sina sorger. Men åter och åter ser han den lilla sextonåriga, med den oskyldiga minen, vars vän han blev och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig, passionerad kyss, som hans inflammerade hjärna nu, när den var uppriktig, erinrade sig att den funnit något oväntad. Men vad var det hon hette?
Han reser sig för att gripa vattenkaraffinen och får fatt i en liten näsduk med vinfläckar på! Ah! Där står det outplånligt skrivet med märkbläck — Agnes! Han kysser den på det renaste stället två gånger och stoppar den i sin koffert. Därpå klär han sig omsorgsfullt för att gå upp i teaterdirektionen, som träffas säkrast mellan 12 och 3.
För att icke ha något att förebrå sig, går han upp i bolaget kl. 12 och träffar en vaktmästare, som frågar hans ärende och om han icke kan stå till tjänst. Rehnhjelm anser icke att det är möjligt, utan frågar ånyo om direktören träffas, varpå han blir upplyst om att direktören för närvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framåt middagen. Rehnhjelm tror att fabriken är en familjär benämning på teatern, men blir upplyst om att verkställande direktören egentligen driver en tändsticksfabrik. Hans svåger kamreraren sitter på postkontoret och brukar inte komma upp förrän klockan 2, och dennes son sekreteraren är upptagen på telegrafbyrån, så att man aldrig var säker på att råka honom. Som emellertid vaktmästaren trodde sig förstå Rehnhjelms ärende, så överlämnade han på egna och teaterns vägnar ett exemplar av teaterns statuter, varmed den unge debutanten skulle fördriva tiden, tills någon av direktionen råkade få sina vägar dit uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa att studera. När han läst igenom reglementet var klockan bara halv ett. Då talade han vid vaktmästaren till tre kvart på ett. Därefter satte han sig att utgrunda första paragrafen i statuterna: »Teatern är en moralisk institution, därför skola dess medlemmar söka beflita sig om Gudsfruktan, dygd och goda seder.» Han vände på frasen och sökte få den i dess rätta belysning utan att lyckas. Om teatern redan är en moralisk institution, så behöva ju icke medlemmarna, vilka just (jämte direktör, kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgöra institutionen, så behöva de icke söka beflita sig om allt det där vackra vad det nu heter. Om man skulle ha satt så här: teatern är en omoralisk institution och därför ... ja, då hade det blivit mening uti det och det var säkert inte direktionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ord, ord», men erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och så valde han och stannade vid att kalla det för prat, men det förkastade han såsom icke heller originellt, men det var icke originalet heller.
Paragraf 2 hjälpte honom därefter att fördriva en kvart med betraktelser över dess text: »Teatern är ingalunda till för att roa. Ei blot til lyst.» Här stod: teatern är icke till för att roa, och här stod: teatern är icke uteslutande till för att roa, alltså är den (också) till för att roa. Därpå tänkte han efter när man har roligt på teatern: jo, när man ser barn, i synnerhet söner, bedraga sina föräldrar på pengar, i synnerhet om föräldrarna äro sparsamma, beskedliga och förståndiga; för det andra när hustrur bedraga sina män; i synnerhet är detta mycket roligt om mannen är gammal och behöver sin hustrus stöd; vidare kom han ihåg, att han skrattat förfärligt åt två gamla män, vilka höllo på att dö av hunger, emedan deras affär gått bakut, och att man än i dag skrattade däråt i en pjäs av en klassisk författare. Han erinrade sig vidare, att han hade njutit av en äldre mans olycka, som förlorat hörseln, och att han tillsammans med sex hundra andra personer varit på det högsta road av en prästman, som på naturlig väg sökte bot för den galenskap hans återhållsamhet bragt honom i, och åt det hyckleri han för sitt måls vinnande måste utöva. Vad var det man sålunda skrattade åt? frågade han sig. Och efter som han inte hade annat att göra, så försökte han svara på det! Jo, det var åt olyckan, nöden, eländet, lasten, dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis var nytt för honom, försatte honom i gott humör, och han fann uti detta slags lek med tankar ett stort nöje. Som direktionen ännu icke lät höra av sig, så fortsatte han att leka, och så kom han, innan fem minuter gått, till det resultatet, att man i tragedien gråter åt precis samma sak som man i komedien skrattar åt. Men där stannade han, ty in stormade den store scendirektören, stormade förbi Rehnhjelm utan att låtsa se honom och kastade sig in i ett rum till vänster, varifrån ögonblicket därpå en ringklocka hördes ristas av en stark hand. Vaktmästaren behövde en halv minut för att komma in och ut igen och förklara att hans höghet tog emot.
När Rehnhjelm inträdde hade direktören redan hunnit brösta av och rikta sin mörsare med en vinkel så stor att han omöjligt kunde se den dödlige som smådarrande inträdde. Men han måste ha hört honom, ty han frågade genast i en förolämpande ton vad som behagades.
Rehnhjelm förklarade att han önskade debut.
— Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn någon repertoar? Spelat Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontären, inropad 10 gånger efter tredje akten? Va? Hä!
— Jag har aldrig uppträtt förr.
— Ah så! Det var en annan sak!
Han satte sig i en försilvrad fåtölj med blått siden och hans ansikte anlade en mask, som om den skulle tjäna till illustration åt någon av biografierna i Svetonius.