— Som man gör med dig? Nej, du, det går inte med dem; jag har nog försökt. Det är ett helvete att råka på folk med åsikter!
— Vad tror du det var för ett offer, för att nu byta om samtalsämne, som djävulen hade fått i sina klor?
— Det rör mig inte!
— Kanske ändå! Gustav! Vem var den där herrn, som Falander hade med sig?
— Jo, han ska in vid teatern och heter Rehnhjelm!
— Vad för slag! Skall han in vid teatern? Han! skrek direktören.
— Ja, det skall han, svarade Gustav.
— Och spela tragedi, förstås! Och beskyddas av Falander? Och inte vända sig till mig? Och ta mina roller? Och göra oss den äran? Och jag vet inte ett ord om saken? Jag? Jag? Det gör mig ont om honom! Det är synd om honom! Vilken förfärlig framtid! Jag skall beskydda honom naturligtvis! Jag skall ta honom under mina vingar! Man känner mina vingars styrka också när jag inte flyger! De klämma till ibland! Det var en grann karl! En fin karl! Vacker som en Antigonus! Synd att han inte kom till mig först, så skulle han ha fått Falanders roller, allihop! Oj! Oj! Oj! Men det är inte för sent än! Ha! Låt djävulen förstöra honom först! Han är litet för färsk än! Han såg verkligen ofördärvad ut! Stackars gosse! Ja, jag säger bara: Gud bevare honom!
Den sista bönens ljud bortdog under bullret som uppstod då alla stadens toddygäster inträdde.