— Vart skall du gå?
— Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte alls vara orolig! svarade hon, som hon tyckte, mycket ledigt. Men han hörde på de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast:
— Adjö, då!
Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och tryckte henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå kysste han henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut och sade helt kort: adjö!
SEXTONDE KAPITLET.
I Vita bergen.
En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen, ensam nu liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag över sina erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått sedan han var här sist, så uppfylld av förhoppningar, så modig och så stark. Han känner sig gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han trodde. Han har varit ute i världen och skådat människorna under mångahanda förhållanden, så som endast en fattigläkare eller en tidningsreferent får se dem, dock med den skillnad att referenten får se dem som de visa sig, under det läkaren vanligen får se dem sådana de äro; han hade haft tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor, sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester, begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara, efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge gjorde att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål och vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom missaktning, och hur skulle han, som från barndomen blivit berövad självkänslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad som gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives referenter, det vill säga de som försvarade, eller åtminstone lämnade oantastat, allt vrångt, huru de blevo behandlade med rätt mycken hövlighet. Det var således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han varit ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen för Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade Gråkappan svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var ett national-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv nära på trodde att han haft orätt, och han gick länge med samvetskval över att han så lättsinnigt handskats med människors rykte. Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indifferentism, det berodde endast på nästa impuls vad riktning det skulle ta.
Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med skadeglädje hälsat varje regndag, och han kände ett relativt behag nu, då han såg huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över sandgångarna. Han satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra betraktelser över sin tillvaro och dess ändamål, då han kände en mager, knotig hand läggas på sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore döden, som ville taga honom på orden och föra honom ut i dansen. Han såg upp och blev förskräckt: där stod Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och med ögonen så urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.
— Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och skallrade i hela kroppen.
— God dag, bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt gott humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe, för tusan! Hur står det till med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.
— Å, jag har varit så sjuk! så sjuk!