— Du har haft en trevlig sommar du, som jag!
— Har den varit så svår för dig också? frågade Ygberg, under det ett svagt hopp att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans gulgröna ansikte.
— Jag bara vill säga: Gud ske lov, att den förbannade sommaren är över! För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog med att man skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra glädja sig! Jag har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?
— Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni månad! Men varför skall man behöva se på granar, precis! Inte är det så nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men det är det, att man inte kan få det, som känns så bittert!
— Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar där borta i öster, så att i morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!
Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han drack ändå.
— Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna berättelsen om skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt Smithen. Var det inte mot din övertygelse?
— Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!
— Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!