— Ja, det är sant!
— Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från Rehnhjelm. Jag skall läsa några bitar för dig, om du har lust!
— Han har ju gått in till teatern, har jag hört!
— Ja, och där tycks han inte ha glada dagar.
Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i munnen och läste.
»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska tvivelaktigt ...»
— Han har blivit fritänkare, pojken!
»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu. Jag har varit engagerad två månader och jag tycker att det har varit två år! En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit mitt öde i sina händer och han far fram med det så, att jag tänkt rymma tre gånger om dagen; men försiktigtvis äro kontraktets straffbestämmelser så svåra, att jag skulle förstöra mina föräldrars namn, vilket i händelse av rättegång skulle komma i dagen, att jag föredrager att stanna. Tänk dig, jag har uppträtt varenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett ord. Tjugu kvällar å rad har jag fått stryka umbra i ansiktet och gå fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna äro för långa, skorna för stora, jackan för kort. En underdjävul, som kallas kulissufflör, ser noga efter, att jag icke får byta ut dessa plagg mot dem som passa, och var gång jag försöker krypa bakom folkhopen, som består av fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de leden och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt salongen, ser jag den onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarkonsten, den skönaste och svåraste av alla konster, icke fordrade någon skola? Då jag svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat, glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i korsdrag, och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till slut, fast det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att jag skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm och förstånd, och att se huru de efter ett par månader spela karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon gnista aning om den tid, i vilken de röra sig, eller ett spår av insikt om den betydelse, personen de föreställa, ägde i verkligheten.
Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit — aristokrat, ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.
Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan med levande ande bland alla de djur, som kräla här i smutsen, och hon älskar mig med hela sin själ och hon är nu i hemlighet min trolovade. — O, jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet! Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges, då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.