— Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som jag lyckligtvis har pengar på mig.
— Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.
Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och fått fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom under armen och föra honom hem där han bodde borta i Vita Bergen.
Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergsknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas, men det kom att stanna vid spatlingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var knappt att man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt där och ärgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan. Vid husets fot växte maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesamman människans trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora magar och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 procent vatten, bundo sig halskedjor och armband av maskrosstänglarna och sökte för övrigt förbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okväda varandra.
Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande trätrappa och kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll, vilka indelat rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa drevos yrken, av en snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande ägnad åt familjelivet. När barnen började skrika, vilket inträffade varje kvart, föll snickaren i raseri och tog till att svära och förbanna, vilket åter framkallade bibelspråk och förmaningar från skomakarens sida. Snickarens nerver voro så förstörda av dessa eviga klagoskrin, upptuktelser och gräl, att han, oaktat han föresatt sig att öva tålamod, föll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakaren bjudit på försoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men värst var det, när han åtfrågade kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så mycket barn till världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev det svar på tal.
Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till den senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de ändå väcka två av barnen, varför modern började sjunga en vaggvisa, mitt i ett resonemang mellan skomakaren och snickaren, varför den senare genast föll i paroxysm.
— Tig, käring!
— Tig själv! Ska han inte låta barnen sova?
— Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont för att andra har varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv? Va! Har jag några barn själv? Håll mun, eller ska hon få hyveln i huvet!
— Hör nu, mäster! mäster! tog skomakaren till ordet; han ska inte säga så om barn; det är Gud som skickar barnen till världen.