— Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde, som skickar dem! och så skyller de liderliga föräldrarna på Gud! Å, ni borde veta hut!
— Mäster! mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen höra till himmelriket!
— Jaså, de ha så’na där i himmelriket.
— Gud, så han talar! utbrast den vredgade modern. Får han en gång barn själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och lama; jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda; jag ska be, att de ska komma på korrektionshus och på galgbacken; det ska jag göra!
— Ja, gör det, liderliga stycke; jag tänker inte skaffa några barn i världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som går och föder såna där stackare till elände! Ni ä’ gifta? Ja! Ska ni vara liderliga därför att ni ä’ gifta? Va!
— Mäster! mäster! Det är Gud som skickar barnen!
— Det är lögn, skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den satans potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser ni, potatisen innehåller två materier eller kroppar, som kallas syra och kväve; när de förekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet, så bli kvinnorna fruktsamma.
— Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade modern, vars känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta föreläsningen.
— Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!
— Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis?