— Vem kan hindra det?
Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i en häftig gråt och bröt ut:
— O, vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont, borde man göra det för att narra den där makten!
— Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på, skall jag ge dig tröst! Du vet, att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med varje motgång, du röner, gjort en — låt vara ofrivillig — god gärning, och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.
— Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag — skall — lyckas!
— Till vad pris som helst?
— Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt din älskarinna!
— Ah, du är svartsjuk! — Lär dig att misslyckas med smak, min vän, det är större — och mycket intressantare.
— Säg mig en sak? Älskar hon dig?
— Jag fruktar, att hon fäst sig alltför allvarligt vid mig!