— Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?
— Ja! Så högt ...
— Varför skickade du Rehnhjelm på mig?
— Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!
— Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!
— Ja, det gjorde jag!
— O, du djävul!
Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner spånjalusierna!
ADERTONDE KAPITLET.
Nihilism.
Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in på Grev-Magnigatan, såg han, till sin förvåning, att det lyste i hans fönster. När han kommit närmare, så att han nedifrån kunde kasta en blick in i rummet, såg han uppe i taket en skugga som liknade någon som han sett förr, men icke kunde erinra sig. Det var en bedrövlig skepnad, vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll. Då Falk trädde in i rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med huvudet lutat i händerna. Hans kläder voro våta av regnet och hängde ned mot golvet, där vattenrännilar bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från huvudet och hans eljest så styva engelska polisonger, hängde som droppstenar ner mot hans våta rock. Bredvid honom på golvet stod hans svarta hatt, som böjt knä av sin egen tyngd och tycktes sörja sin förlorade ungdom, ty den bar ett lågt sorgflor.